Offer
Vad kan en religionshistoriker vinna på att reflektera över Aquinas tankar om offer? Frågan "vad är offer?", som delvis är terminologisk delvis frågar efter själva offrets essens, är mycket annorlunda för en nutida religionsvetare jämfört med en medeltida teolog. För en religionsvetare är den överordnade kategorin ritual, vilken konstitueras genom ritualisering av handlingar varav offer är en underkategori, en speciell form av ritualiserade handlingar.
Aquinas börjar i en annan ände.
I Summa Theologiae behandlas offer som en del av den större diskussionen av olika dygder, mer specifikt under rättvisa och under rättvisa, religion. Alltså Rättvisa, Religion, Offer.
Rättvisa definierar Aquinas som en relation i vilken man ger till den andre vad han eller hon förtjänar. Under rättvisa finns ett antal dygder som religion, fromhet, lydnad, tacksamhet.
Religionsvetare definierar inte religion som en form av rättvisa. I varje fall har jag inte sett det någon gång. Utan man grupperar olika former av konkret religiositet, vilket (problematiskt) förutsätter en fördefinition av religion, och sedan försöker man finna gemensamma drag och underliggande orsaker till religiöst beteende. En relation till en övernaturlig verklighet är ofta den centrala delen av definitionen. Om den inte finns med kan i princip alla mänskliga sociala aktiviteter vara religion. Att religion innebär något slags relation till övernaturliga varelser (men också mellan människor) är alltså en likhet mellan religionsvetenskapliga ansträngningar att definiera religionsbegreppet och teologiska. Men religionsvetaren vill undvika normativa, etiskt förpliktande drag. Dvs. alla relationer till vilken som helst övernaturlig makt är religion. Det finns ingen kärna av mer riktiga, dvs. som är i enlighet med det mänskliga förnuftet och verklighetens beskaffenhet, eftersom alla religiösa föreställningar är per definition oförnuftiga kulturella konstruktioner. Därmed finns det ingen absolut skillnad gentemot magi och vidskepelse av olika slag. Även de bygger på ritualiserade handlingar som riktar sig till övernaturliga varelser och makter.
Aquinas å andra sidan definierar religion som det riktiga, lämpliga mänskliga förhållandet till Gud: en relation som följer Guds och människors natur. Religion är att göra Gud rättvisa; att ge honom vad han förtjänar utifrån vad det innebär att vara en skapad varelse.
Aquinas börjar i en annan ände.
I Summa Theologiae behandlas offer som en del av den större diskussionen av olika dygder, mer specifikt under rättvisa och under rättvisa, religion. Alltså Rättvisa, Religion, Offer.
Rättvisa definierar Aquinas som en relation i vilken man ger till den andre vad han eller hon förtjänar. Under rättvisa finns ett antal dygder som religion, fromhet, lydnad, tacksamhet.
Religionsvetare definierar inte religion som en form av rättvisa. I varje fall har jag inte sett det någon gång. Utan man grupperar olika former av konkret religiositet, vilket (problematiskt) förutsätter en fördefinition av religion, och sedan försöker man finna gemensamma drag och underliggande orsaker till religiöst beteende. En relation till en övernaturlig verklighet är ofta den centrala delen av definitionen. Om den inte finns med kan i princip alla mänskliga sociala aktiviteter vara religion. Att religion innebär något slags relation till övernaturliga varelser (men också mellan människor) är alltså en likhet mellan religionsvetenskapliga ansträngningar att definiera religionsbegreppet och teologiska. Men religionsvetaren vill undvika normativa, etiskt förpliktande drag. Dvs. alla relationer till vilken som helst övernaturlig makt är religion. Det finns ingen kärna av mer riktiga, dvs. som är i enlighet med det mänskliga förnuftet och verklighetens beskaffenhet, eftersom alla religiösa föreställningar är per definition oförnuftiga kulturella konstruktioner. Därmed finns det ingen absolut skillnad gentemot magi och vidskepelse av olika slag. Även de bygger på ritualiserade handlingar som riktar sig till övernaturliga varelser och makter.
Aquinas å andra sidan definierar religion som det riktiga, lämpliga mänskliga förhållandet till Gud: en relation som följer Guds och människors natur. Religion är att göra Gud rättvisa; att ge honom vad han förtjänar utifrån vad det innebär att vara en skapad varelse.
Publisert i Work-in-progress symposium, 2021
Les artikkelen her